Väntan på obduktion !!
Alexzander obducerades den 13 sept 2011 ,eftersom det var ett oväntat dödsfall och ingen visste varför så fick det bli obduktion för att utesluta brott.
Jag tyckte det var en självklarhet att en obduktion skulle göras.
Ville ju få veta varför min älskade 16 åriga som hastigt dog.
Fanns så många frågor man ville ha svar på.
När det gått 3 månader ringde jag till rättmedicinska i Lund och undrade hur långt de kommit.
Till svar fick jag att det kunde ta upp till 4 månader.
Då jag inte hört något på 4 månader ringde jag återigen till rättmedicinska .
Fick till svar att det enda som fattades var att läkaren skulle sammanställa det ,jag skulle återkomma om 1-2 veckor.
Efter 2 veckor ringde jag så klart igen ,då jag inte fått några svar.
Fick samma svar denna gång att läkaren bara skulle sammanställa det .
Blev både arg och ledsen , varför skulle det ta så lång tid att få svar på varför min gosse avlidit.
Minns jag sa till dem att för dom var detta inget men för mej var det hela världen att få veta vad som hänt honom.
Denna väntan var så frustrerande alla tankar man hade i huvudet om vad som hänt , man ville verkligen veta orsaken för att få ett avslut
Den 29 februari 2012 kom äntligen det skrämmande samtalet från polisen.
Jag var utanför min dörr på väg in med min hund när polisen ringde.
När jag pratade med polisen var jag rätt lugn och stabil ,men när jag la på telefonen blev allt kaos.
Allt jag börjat bygga upp var som bortblåst .
Vet inte varför men helt plötsligt var det så viktigt att ta två ljus och cykla till graven.
Jag tände ljusen och bara stod där och tittade på gravstenen.
Tårarna föll på kinderna ,allt blev så overkligt igen.
Att ha väntat så lång tid på svar var inte okej.
5månader och 3 veckor hade jag väntat.
Jag trodde verkligen jag blivit starkare men så fel jag hade.
När jag kom hem från graven satt jag på Alexzanders favorit cd skiva och tände ett ljus.
Jag kände igen mitt beteende som jag haft efter min gosse gott bort.
Det blev att jag gick fram och tillbaka ,pratade med mej själv och darrade i hela kroppen.
Ett sådant samtal vill man inte ta själv men hur skulle jag veta att han skulle ringa nu!!!
Huvudet började kännas som om det skulle sprängas av all stress och panik jag hade byggt upp i kroppen.
Ville bara ringa min sambo men ville inte ta en sådan sak i telefon.
Min dotter skulle snart komma hem , bara tanken på att behöva berätta detta för henne gjorde att jag kände sådan panik .
Funderade till och med på att kanske dölja och inget säga ,men vilken mamma skulle jag då vara .
Hela eftermiddagen och kväll var allt kaos , mådde riktigt dåligt orkade inget ville bara sova ,men det kunde man ju inte göra .
Kroppen var helt slut precis som den var redo att ramla i hop .
Kändes som en hammare bankade i mitt huvud ..
Hur kunde detta ske ??????
Jag ringde även till jobbet och grät som ett litet barn och sa att jag inte kunde jobba dagen efter.
