Samtalet !!!
Onsdagen den 7 september 2011 förändrades mitt liv dramatiskt.
En dag som jag aldrig trodde att just jag skulle uppleva.
Jag var på arbetet den kvällen när telefonen ringde.
Det var min sambo som ringde, han berättade att min Alexzander hade blivit hämtad av ambulansen som nu var på väg till ystad lasarett kämpandes för sitt liv.
Känslan jag fick var ren kaos kändes som hela kroppen skakade.
Min gosse fick inte DÖ!
Det var 2 timmars bilfärd till Ystad ,det gjorde att jag kände mer panik ,stress inombords.
Jag ville ju vara hos honom nu ,krama han och säga att allt ordnar sig.
Min arbetskamrat frågade vad som hänt minns knappt vad jag svarade mer än att min son kämpade för sitt liv.
Jag cyklade fort hem från arbetet, samtidigt som jag cyklade ringde jag min storebror.
Jag grät hysteriskt nästan skrek i telefonen, att Alexzander höll på att dö i från oss .
Minns jag bad han att ringa vår mamma och våra andra bröder .
Kändes som en evighet tills jag kom hem fast det endast var några minuter hem.
Min storebror kom hem till mej för att hämta min 12 åriga dotter så att jag och min sambo kunde köra direkt till Ystad lassaret .
Kändes tungt att behöva åka i från min dotter men i all denna kaos kunde vi inte ha henne med oss.
Bilresan var som en evighet ,mörkt var det och regnet öste ner.
När vi äntligen kom fram växte en annan panik i mej, hur skulle jag hitta till avdelningen som min gosse låg på.
Jag sprang in, den första jag mötte frågade jag om vägen till intensivvårdsavdelningen IVA .
Även till avdelningen kändes lång då jag inte visste om min gosse levde än.
När jag äntligen kom fram mötte jag Alexanders fosterfamilj.
Vi fick sitta i ett litet rum som var inrett till anhöriga ,klockan var nu 22:00.
Läkaren kom in stängde dörren ,hälsade och satt sig ner.
Redan där förstod jag att min älskade gosse inte skulle överleva.
Läkarens blick glömmer jag aldrig.
Han berättade att min Alexzander hade ramlat i hop hos en kompis och blivit medvetslös.
Vännen hade påbörjat hjärt o lungräddning fram till brandkåren kom som fortsatte återupplivningen tills ambulansen kom.
Läkaren berättade att de kylt ner min gosse för att minska riskerna för hjärnskador på grund av syrebristen han haft.
Han låg även i respirator .Tanken var att han skulle ligga så i 24 timmar för att sen påbörjas att värmas igen.
Vi skulle äntligen få gå ini det rum min älskade gosse låg i .
Hjärtat det bultade, var rädd för vad jag skulle få se.
Visste inte hur jag skulle reagera när jag kom in.
Det såg ut som min gosse låg och vilade.
Jag tog hans hand ,den var rätt så kall.
Pussade han på handen ,sa flera gånger hur mycket jag älskade honom.
Satt mej ner och höll hans hand, pratade med honom precis som om han var vaken.
Drog min ena hand i hans hår precis som jag brukade göra.
Viskade i hans öra att han skulle vakna ,att jag behövde han i mitt liv.
Då jag inte visste hur länge min son skulle få andas ville jag inte släppa honom , Ville få sagt allt med en gång.
Även om han visste allt så hade jag ett enormt behov att säga allt om och om igen.
Jag fick Alexzanders plånbok den kvällen.
När jag öppnade plånboken såg jag att han hade satt ett kort på mej och han tillsammans kind mot kind.
Det var tagit 3 månader innan när jag och Alexzander skulle umgås själva bara vi två på ett hotell i Helsingborg.
Vi sprang in i en fotoautomat på knutpunkten, för att få ett kort tillsammans.
Kändes härligt att veta att min gosse hade oss i sin plånbok.
Det kortet betydde lika mycket för han som för mej.
Jag sa till fosterföräldrarna att det var ok att de åkte hem.
Jag ville vara själv med Alexzander.
Den natten satt jag i en fåtölj, bredvid Alexzander .
Ville verkligen inte släppa taget , varje sekund med honom var så viktig.
Personalen kom med kaffe till mej den natten.
Har nog aldrig druckit så mycket kaffe som då.
På morgonen fixade personalen lite god frukost till mej, Det var nu skiftbyte och ny personal kom.
Läkaren ville att vi skulle ha ett samtal efter ronden så vi bestämde att jag och fosterpappan skulle gå tillsammans.
Läkaren ville se om min gosse hade någon känsel för smärta men tyvärr reagerade han inte alls på det.
Denna läkaren var helt underbar , märktes tydligt att han var barnläkare på hans sätt att prata.
Läkaren sa att i lund var dom specialister på detta, men sa även att vården i Ystad var den samma.
Det var även riskfyllt att ta Alexzander i en ambulans ,nerkyld och med respirator.
Så Alexzander fick stanna i Ystad.
Jag tyckte det kändes tryggt att veta att han slapp åka i väg till ett annat sjukhus.
Kände mej trygg med den personal som fanns här.
De som jag träffat var ju helt underbara.
Ett bra beslut att han fick stanna.
Kände mej lugn efter samtalet med läkaren , även om jag innerst inne förstod i det läkaren sa att det var rätt osannolikt att han skulle vakna igen.
Men jag önskade inget hellre att han skulle vakna upp igen.
Vi visste att hans njurar började lägga av, även levern i kroppen började sakta sluta fungera.
Klockan 22:00 skulle dom börja värma upp igen för ett hopp att han skulle vakna igen.
Alexzander var djupt medvetslös så risken var rätt liten att han skulle vakna.
Han hade antagligen mycket hjärnskador...
Man visste inte hur han skulle vara om han vaknade upp igen.
Han hade sagt många gånger att han aldrig skulle vilja vakan upp som ett kolli.
Allt som hände kändes så overkligt , hur kunde detta hända mej.
I dag skulle min älskade dotter och min äldsta son komma till sjukhuset.
Alexzanders lillasyster Julia och storebror Martin.
Jag kände att slutet var nära och jag ville att de skulle ta farväl .
Det kändes viktigt att de skulle få vara delaktiga och om min gosse dog skulle jag aldrig förlåta mej om de inte fått ta farväl .
Min storebror körde mina barn och min mamma till sjukhuset.
Även min dotters pappa som varit som en far för Alexzander i 10 år skulle komma.
Jag kände att de som älskade min gosse skulle få säga sitt farväl.
Ville att min gosse skulle få ett värdigt slut.
Även Alexzanders gudmor var på väg till sjukhuset.
Fick veta av sjukhuspersonalen att Alexzander biologiska Farmor hade ringt till sjukhuset,ville att jag skulle ringa upp.
Minns jag fick panik och ilska i kroppen.
Varken Farmor ,Farfar eller hans biologiska far hade funnits i gossens liv så jag ringde inte tillbaka.
Minns jag sa till läkaren att om biologiskan pappan inte var välkommen hit om han fick för sig det.
Alexzander hade tydligt många gånger sagt vad som gällde om sin biologiska pappa.
Men han hade systrar på hans pappas sida som vi hållit kontakten med i alla år som Alexzander älskade så givetvis var dom och deras mamma på väg till sjukhuset.
Det var väldigt många samtal denna dag, allt för att samla alla för att ta sitt farväl.
Känslan när jag ,min dotter och hennes pappa gick in till våran Alexzander var så jobbig.
Att se sorgen och rädslan i min prinsessas ögon.
Jag ville säga att allt var ett skämt att Alexzander snart skulle vakna.
Men jag visst att min gosse snart skulle somna in för gott.
Jag bad henne att ta hans hand och berättade till gossen att hon var hos storebror.
Storebror min äldsta son gick in efter att lillasyster varit där ,även han tog lillebrors hand.
Han klarade inte av att vara där så länge så han fick gå ut.
Mormor, gudmor, systrar ,mina bröder tog farväl.
Även fostersystrarna tog farväl.
Kändes lite som jag var en värdinna den dagen .
Personalen sa även till mej att jag varit som en sån.
Men jag ville att min son skulle få ett värdigt slut och lugn och ro.
Senare på kvällen satt jag och min äldsta bror hos Alexzander .
Jag höll hans hand ,helt plötsligt kände jag att min gosse klämde min hand som om han kände att jag var där.
Det blev som ett litet hopp att han skulle vakna, första livstecknet .
På kvällen skulle min dotter åka hem med sin pappa.
Min flicka ville inte slita sig från sin storebror ,ville inte släppa hans hand.
Hon var helt förkrossad.
Till slut åkte hon då jag lovade att ringa vid förändringar.
Min sambo hade även han åkt hem.
Vi hade en hund där hemma som inte kunde vara själv så länge.
Det var en skön känsla när nästan hela gänget åkt hem.
Till slut var det bara jag , Alexzanders fosterpappa och systrarnas mamma Anna kvar.
Hade varit så många där hela dagen och kvällen.
Nu började klockan närma sig 22:00 och jag kände att jag längtade.
Dom skulle börja värma upp min gosse och han skulle kanske vakna.
Känslan fick mej att känna hopp.
Hade n längtan att han skulle vakna och visa sitt underbara leende igen .
Nu slog klockan 22:00 men då försvann hoppet direkt för då ställde sig all personal runt min gosse.
De började återuppliva han.
Gång på gång frågade personalen om vi hade hjärtproblem i familjen även astma .
Jag visste bara att vi hade astma i familjen ,även min gosse som hade allergi.
Han åt Concerta medicin som skulle kunna fresta på hjärtat.
Efter en liten stund blev läget stabilt igen så jag kunde andas ut.
Då kände jag att jag ville vara själv med min gosse.
Kände kroppen skrek GÅ GÅ GÅ.
Ville verkligen vara själv nu.
Jag sa till dom att de kunde åka hem så jag kunde vara själv.
Jag satt mej ner och höll min gosse i handen, värmen hade dom börjat höja.
Hade inte hunnit vara själv så lång stund då jag återigen ser personalen samlas runt min gosse.
Jag ser att Alexzander är helt blå i ansiktet.
Frågade vad som hände med panik i rösten.
De började återigen med återupplivning ,men denna gång med en LUKAS.
Såg ut som de satt en pall på hans bröstkorg.
Han flög upp och ner.
Lät som en trummas , förstod detta var slutet.
Läkaren sa till mej att gå ut och försöka ringa någon ,han sa jag inte fick vara själv nu.
Mina händer skakade ,kunde inte slå numret.
Hjärnan fungerade inte blev kaos.
Jag gick fram och tillbaka och försökte ringa.
Efter många försök lyckade ja ringa upp min bror som sa att han genast skulle köra till Ystad igen.
Fick även tag i fosterpappan och Anna som vände bilen och kom tillbaka.
Egentligen ville jag inte ringa någon ,jag ville inte vara till besvär..
När de kom tillbaka minns jag att Anna kramade mej så hårt och länge.
Vi höll nu på att mista våran älskade gosse.
Nu var jag i alla fall inte själv.
Läkaren kom i mot oss , han ville att jag skulle följa med in igen.
Han ville visa att min son var död fast maskinen var på .
Jag fick säga att det var okej att stänga av.
Helt plötsligt var min son DÖD på riktigt.
Hur kunde det vara så? min son kunde inte vara död.
Kändes som en mardröm.
Klockan hade hunnit bli mer än tolvslaget så den 9 september 2011 somnade min gosse in för evigt.
Jag fick mer panik tog min gosse i min famn.
Jag pussade han ,gud vad ja pussade han .
Minns ja skrek hysteriskt min bebbis ,min kannis mitt mirakel....Det är inte du som ska ligga här.
Jag reste mej sa att de fick göra han fin innan lillasyster skulle komma.
Hon fick inte se han så här !!
Dröjde inte länge innan alla kom.
Nu väntade vi på att få ta ett sista farväl.
Vi fick gå in i ett litet rum där min älskade gosse ¨låg.
Han hade ett vit lakan virat om sig.
Såg ut som om han sov,men redan nu var färgen lite gulaktig.
Kände att han redan hade fått en annan doft ,dödens doft när jag pussade han.
Det blev en kamp mellan systrarna att få hålla hans hand,
Vi skulle nu lämna han helt ensam !!
Kändes som en film vi var med i ,inte kunde min Alexzander vara död på riktigt.
Innan vi åkte hörde ja min mamma säga till Alexzander, vem ska nu nopra mina ögonbryn ?
Gud vad ja ville vakna från denna mardröm.
Kunde ingen nypa mej så allt blev bra igen.
Min dotter valde att åka med mej hem.
Det var en skön känsla för ja kände att jag behövde henne hos mej.
Vid den tiden hade jag inte sovit på 3 dygn så jag var ganska utmattad.
När jag kom hem väckte jag min äldsta son gav han en kram och berättade att lillebror nu var i himlen.
Kändes som hela hjärtat höll på att gå sönder i tusen bitar.
Efter allt som hänt var jag i något tillstånd som knappt går att förklara , gjorde tokiga saker som att jag gick in i Alexzanders rum och sa nu ska mamma ligga hos dig min gosse ,la mig i hans säng.
Kändes som om jag låg i hans säng så var han med mej.
2 Timmar senare ringde telefonen,jag yrade mest förstod inget av samtalet och la på igen.
Reste mej gick ner till mitt sovrum då min sambo vaknade ,ställde sig upp och gav mej en lång kram.
