Livet efter Alexzander
I 16 år och 4 månader hade jag fått äran att vara Alexzanders mamma nu helt plötsligt skulle jag vara hans änglamamma .
Första sömnen jag fick efter jag kommit hem från sjukhuset blev bara 2 timmar i gossens säng, kunde inte sova allt vara i en enda dimma.
Minns jag stod i duschen gråtandes, skrek hysteriskt ,jag t.o.m pratade med Alexzander.
Jag upprepade hans namn gång på gång .
Visste inte om jag drömde eller det var verklighet.
Jag skrek flera gånger förtvivlat VARFÖR , VARFÖR ???? KOM TILLBAKA ALEXZANDER !!!!! HUR SKA JAG LEVA UTAN DIG.
Första dygnet var jag som en zombi ,kände mej mer död än levande.
Jag gick fram och tillbaka i huset, pratade även som om Alexzander var där, problemet var ju att man inte fick några svar.
Men i den dimma , chock jag var i så var det som om han svarade mej i alla fall.
Ska jag vara ärlig minns jag inte mycket första tiden.
Telefonen ringde en hel del, men jag minns inte mycket vad som jag sagt ,eller vad som sas till mej.
Men trött på telefonen var jag ,ville bara skrika ge fasiken i att ring mej , låt mej vara i fred !!!!!
Kroppen skrek efter ensamhet , ville inte ha någon hos mej för då kunde jag inte skrika eller gråta.
Ville inte visa någon min hemska smärta, kunde inte bete mej så inför andra.
Jag behövde trösta mina barn och då kunde jag inte vara på det viset.
Mina barn hade kaos i sin värld nu , inte ville jag göra det värre.
Var gång jag fick en chans gömde jag mej och grät.
Visst såg dom mej gråta men ingen fick se mej när jag t.e.x. slängde mej gråtandes på golvet.
Låter knäppt men så fort min sambo frågade om det var okej att han åkte någonstans så blev jag lättad , för då kunde jag få mina bryt.
Det blev verkligen så när jag var själv.
Var lite som man spelade ett spel för familjen.
Jag tänkte att om jag gråter hela tiden vill ju ingen vara hos mej, även om det var lite galet tänkt .
Jag ville verkligen inte att min sambo skulle tröttna på mej.
När jag var själv hemma kunde jag verkligen vara mej själv i sorgen .
På nätterna drömde jag om min gosse hela tiden ,hemska drömmar som när han kämpade för sitt liv och de återupplivade han gång på gång.
Kunde drömma att han föll i hop och bara låg där hjälplös.
Natten blev till något hemskt jobbigt.
Jag visste att jag inte skulle få sova utan att ha mardrömmar.
Det vara egentligen inte någon mening att lägga mej då jag ändå bara skulle vända och vrida mej hela natten.
De nätter min sambo jobbade borta blev det värre ,för då var det inget som gjorde mej trygg.
När han var borta var det ju ingen som höll om mej .
Jag kopierade alla bilder på gossen som fanns på nätet ,sen framkallade jag alla.
Ville verkligen ha alla kort som fanns på honom , ville verkligen inte missa nåt.
Blev som en del i sorgprocessen att få lov att göra så .
Satt även en del när jag var ensam och lyssnade på låtar som hade lagts ut på nätet till minne av min son.
Som mamma blir man så berörd , fast jag grät hysteriskt när jag såg dom.
Var så stolt att min gosse berört en hel del vänner.
Många av hans vänner skrev till mej, berättade tokiga minnen dom upplevt med honom.
Blev i bland att även jag fick stötta dom, men det har varit en del i min sorgprocess för att överleva smärtan av förlusten.
Jag mådde faktiskt bättre av att hjälpa ungdomarna.
Det blev även många långrunder i skogen med hunden och vännen Maria .
Kändes viktigt att få gå dessa runder, få andas frisk luft ,prata av sig , även få tänka på annat som att få höra hur hennes dag varit.
Blev att nästan varje morgon kom vännen hit ,vi fikade och pratade om allt mellan himmel och jord.
Den biten har varit viktig ,hade vi slutat med det den dagen gossen dog hade allt blivit konstigt.
Visst hände det att jag grät i mellan åt när vi träffades , men en riktig vän behöver inte säga så mycket ,bara lyssna gör underverk.
Man behöver verkligen älta om och om igen.
Första dagarna var det många som sände blommor och brev.
Det var även några som kom med en blomma och drack en kopp kaffe .
Kändes faktiskt bra för dom jag trodde skulle bry sig ,dom gjorde faktiskt det.
Nu vet jag verkligen vem som bryr sig på riktigt.
Märkte att min storebror var orolig för han ringde flera gånger och kom även hem till mej för att kolla läget.
Minns han sa ,Du måste vara trött på mej nu !!
Trött på min bror blev jag inte!!!
Han hjälpte mej med många saker ,tog tag i de saker han tyckte att jag skulle slippa.
Det kunde vara som att ringa till skolan om vad som hänt,det fixade han och hans fru.
Jag behövde inte be dom.
En dag tog han hem mina barn och bjöd de på mat .
Det var även han som ringde och berättade för mina arbetskamrater.
Kanske små saker för många men för mej var det så skönt att få denna hjälp .
Tror det var ett sätt för min bror att få göra nåt i sin egen sorg, Han hade ju mist sin systerson .
Skolan ordnade krishantering direkt så att den kunde påbörjas för lillasyster när hon kom till skolan.
En stor eloge till skolan för deras sätt att hantera en sådan händelse.
Min dotter fick även tider för att samtala med en kurator.
Det kändes tryggt att veta att hon kunde få öppna sig och berätta sin sorg ,sina känslor .
Även min son blev erbjuden samma sak på sin skola men han tackade nej.
Till begravnings byrån ringde min sambo ,det var även en jobbig bit att ta det första samtalet.
Det var en befrielse att han gjorde det .
För att må bättre var jag vid graven varje dag .
Blev något av en rutin att cykla dit bara för att stanna några minuter .
Jag fick ro i kroppen genom att vara där .
Nu är jag där några gånger i veckan och tänder ljus, kan inte jag så ordnar hans mormor det.
Får lite av panik känsla om jag inte hinner dit ,som om man gör gossen besviken.
Men jag vet innerst inne att han hade tyckt att jag är där för mycket ,men det är ju mitt sätt för att må bättre.
Lillasyster Julia har också varit mycket vid graven, blev att när hon mådde dåligt ville hon dit.
Hon har skrivit mycket dagbok för att rensa tankarna , vi har även pratat om storebror varje dag .
Hemma har vi satt upp en minnes tavla med några kort med Alexzander ,hans HIF halsduk hänger på tavlan.
